Världens bästa sushi, 10 000 timmar och kärleken till fotografi

För några dagar sedan såg jag ett fantastiskt program på SVT om en man som strävar efter perfektion i sin sushirestaurang. Länken finns här. Det finns mycket i den dokumentären som berör, men det där gnetandet, prövandet och den där strävsamheten/segheten som hos snål-Jussi (läs Linnas ”Högt över Saarijärvis moar” så förstår du), slår an något särskilt hos mig. Man skulle kunna se det som en besatthet, javisst, men när det personen söker efter enbart (?) är lyckan att uppleva den där, lite överraskande kanske, stillsamma lyckan att ha nått fram till ett mål, kan man nog inte sätta en diagnos på beteendet.

I livet i stort, hos företag, i mitt läraryrke och annorstädes, ser man mycket sällan denna omsorg om resultatet eller kanske snarare processen. Orsaken till det är väl ofta tidsbrist, men kanske lika ofta obetänksamhet eller att man faktiskt inte bryr sig om den där extra ”finishen”. Om nu läsaren känner att blodtrycket ökar, ber jag om ursäkt; jag menar inte dig och de allra flesta av oss har inte tiden, eller lusten, att lägga ner den tid som behövs.

Det brukar sägas att det behövs 10 000 timmar för att bli riktigt haj på något, och det stämmer nog in om man studerar de riktiga talanger som finns på vår jord. Frågan är väl bara vilket pris de har fått betala för dessa timmar?

Och hur ser övergången ut från dessa tankar kring tid och övande, till det faktum att jag, återigen, har fotograferat blommor och att det också är internationella kvinnodagen? Ja, säg det. Ja, kanske att det är trist att en dag som denna behövs för att belysa de villkor som gäller för majoriteten av befolkningen och att det lär dröja många år, dock förhoppningsvis inte 10 000 år, innan vi kan säga att majoriteten har samma villkor som minoriteten. Men, övergångar är de ju bättre på i nyhetsstudion när man växlar från sporten till vädret, så jag går från kärlek till sushi, till kärlek till fotografi.

Och det jag känner för fotografi måste karakteriseras som kärlek. Det har varit en hobby i många år, men tanken att det handlar om ett kreativt skapande, har intensifierat förhållandet till fotografi. Om jag tar en bild jag gillar vill jag visa upp den. Men det är läskigt att lägga fram sitt ”verk”, särskilt om man inte lösgör sig från tanken att det är en själv som finns i den där bilden. Så kunde jag känna med texter jag skrev förr, särskilt på en kurs på universitetet; det kändes som att bli obducerad, fast man tyvärr skulle leva vidare när kursarna och lärarna kom med feed back. Om man inte kan känna att det där man gjort inte är en själv, utan bara en produkt av dig, tror jag det blir en övermäkta uppgift att hålla på med något skapande. Fast, det är klart, alternativet till att verkligen vilja visa något, att berätta något, med andra ord: ha en pretention med det man gör, nämligen att hölja sig själv i en ironisk blinkning, framstår ju som helt meningslöst. Jag får nog säga att pretentiös inte låter vidare bra i dessa ängsliga tidevarv, men varför inte våga stå för det man gjort?

Och vad är det jag har gjort? Jo, använt Beauty dish med en andra blixt och fotograferat en lite blomma som har stått undangömd (och -glömd) sedan tidiga hösten (tror jag;) ). Det blir ett rätt speciellt ljus med tidigare nämnda dish, fast trevligt och jag vill fortsätta testa denna pryl jag använt alltför sällan sedan jag köpte den. Och apropå blommans ålder, tittar man noga ser man lite spindelväv 🙂

Ibland är kärleken dock lite avsvalnad och det kan gå någon vecka eller två innan jag hittar till kameran igen. Orsakerna kan väl mest stavas kostnadsenhet ett och två (de namn jag försöker införa på barnen, men det verkar inte vinna mark). Men de är ett tämligen kärt bekymmer, även om de håller mig ifrån fotograferandet. Det gör ju även mitt jobb som lärare, även om det också har sina glada sidor.

Förr kunde jag vänta på att jag, helt plötsligt, började se motiv i stort som smått när jag var ute och gick, men sedan jag började fotografera mer på ”allvar”, höll jag igång, eller ”tvingade” fram det genom att helt enkelt ta med kameran ut så ofta som möjligt och sedan lura fram bildseendet. Ungefär som en idrottare med sina träningspass.

Häromkvällen blev lusten och nyfikenheten för stor och jag hastade ner i källaren till utrusningen och resultatet blev de här två bilderna. Inte så märkvärdiga, men trevliga ändå.

Förutom blommor vill jag börja fotografera människor ”på allvar” (alltså fler regelrätta porträtt) och jag saknar också att fotografera Kite Surfing (får väl se när det kan bli tillfälle för det). Och apropå människor, så blir det i sommar ett sådant tillfälle när det är dags för bröllop. Det skall bli väldigt roligt och jag börjar såklart (skadad som man är) fundera på motiv och bakgrund och ljus, etc…

Nu får det vara nog. Tack för ikväll. Kanske jag hinner se vem som vinner den där tävlingen?

För er som gillar foto kan den här länken rekommenderas.

Vi hörs!

IMG_4574 IMG_4583

Advertisements

Om Fotograf Hildingsson

Lärare, småbarnspappa och fotograf Jag har i många år varit intresserad av fotografi men äntligen bestämt mig för att satsa lite mer.
Det här inlägget postades i Beauty Dish, Blixt, Blommor, Bröllop, Kite Board. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s